Karin Chaikiat Sjödin
Yoga World

Livet

LivetYoga

Yin för lugn och ro

Kära ni. Kära vi. Kära oss. Så annorlunda livet blev. Plötsligt står vi inför nåt vi inte varit med om tidigare. Samhället består av oss individer. Vi behöver varandras kloka beslut och handlingar samtidigt som var och en behöver ta ställning till all information och desinformation som sprids.

Här är ett yin-pass för lugn och ro. Kanske kan du hitta en stund för dig själv där du kan ge plats åt de tankar som inte manifesteras som ord. Det där som pågår och som bara kan upplevas. Låt kroppen få bli lite stilla och se vad som händer.

Fjärilen – Brygga med stöd – Framåtfäll – Draken åt båda hållen – Trollsländan – Barnet – Liggande vridning åt båda hållen – Happy baby – Benen på stolen/Stilla vila.

Stanna så länge du känner för det. Bulla upp ordentligt om du behöver det. In med stöd under ben och knän om det känns skönt, dra på dig ett par raggsockor eller en filt om du vill. Och framförallt. Ge dig själv utrymme, både i kropp och hjärta, till att vara precis som du är. Just nu.

Ta hand om dig,

Karin

16 mars, 2020 | 2 KOMMENTARER!
Annons
Annons

En fråga

En fråga har återkommit inuti mig de senaste dagarna. Den har dykt upp när jag tänkt dömande tankar om mig själv. Kanske om mina redan bleknade ideér till nyårslöften eller om min barnsliga oförmåga att sluta snooza. När jag tagit fel på mötestider, nästan missat tåget, glömt körkortet hemma. När jag fräst åt barnen fastän jag vet så mycket bättre än det.

Då har frågan tagit plats och genom sin blotta existens fått den där inre kritikern att tacka för sig och tystna. Frågan är:

“Vem ger mig idén om vem jag är?”

“What we believe, we become” är ett buddistiskt talesätt. Vad är det som formar våra tankar? Vad är det som formar oss, som ger oss bilden av oss själva. Kanske är det så att vi är alla våra möten. Att vi befolkar vårt inre med dem som omger oss. Jag tänker att det kan vara så. Så jag väljer. Ser med omsorg till att vara i sammanhang där jag växer. Jag ser till att jag hänger med människor som hjälper mig att vara mig själv. Som gör det lätt att vara sann, ärlig och autentisk. Som övar mig att definiera mig själv. För den äran vill jag inte lämna över till nån annan.

Time, Peace, and Unknown: WHOEVER BRINGS YOU THE
 MOST PEACE, SHOULD GE
 THE MOST TIME
 UNKNOWN
 wordables.

Det. Det är ett löfte till mig som jag kommer att hålla. Oavsett vilken sida om det nya året vi är på och hur länge jag snoozar på mornarna.

Vem ger dig idén om vem du är? Vem låter du definiera dig? Vem ger dig vingar att flyga med och vågor att surfa på? Vem ger du detsamma?

Allt gott till dig!

Karin

24 januari, 2020 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!

Populärt från Yogaworld.se

Piggsvin, taggar och värme

På väg till jobbet på en isig landsväg i morgonljuset, med rester av morgonen kvar både i form den osvikliga klockan-åtta-stressen inuti och oset av rostmackor i koftan, kom jag att tänka på en berättelse som jag hörde för några år sedan.  Den lyder ungefär så här:

Sagan om piggsvinen

Det var den kallaste vintern nånsin. Flera djur i skogen dog på grund av kylan trots att de byggt in sig i varma bon. Vinden ven och iskylan var obeveklig. En grupp piggsvin såg förskräckta på och bestämde sig för att hålla sig riktigt nära varandra för att både ge och få skydd och värme. Men, deras piggar skavde och stack de som var dem närmast och efter ett tag stod de inte ut med såren de fick av varandra. De bestämde sig för att skilja på sig och att var och en skulle klara sig själv istället, för att slippa skadorna de gett och fått. Långsamt började kylan ta död på dem. Ensamma och kalla väntade de på att försvinna från den här jorden. De insåg att de behövde välja. Valet stod mellan att leva tätt tillsammans, få värme och skydd men också riskera att få sår av varandras piggar, eller att dö. Kloka som de var bestämde de sig för att återigen närma sig varandra och ge varandra den värme som de så väl behövde för att överleva kylan. I varandras skydd och värme lärde de sig att leva med de små såren orsakade av andras närhet. Men den viktigaste lärdomen var den om värmen – att de behövde varandras närhet för att överleva. Den kallaste vintern nånsin. 

Den här berättelsen berör mig. Vi behöver den kärleken som nära, ärliga relationer ger oss. Även om närheten till varandra ibland skapar friktion, skavsår och skrap, så behöver vi varandras värme. Piggsvin eller människa.

Ta hand om dig. Och rör dig i riktning mot de relationer där du både kan ge och ta emot värme i vinterkylan.

Karin

10 december, 2019 | 1 KOMMENTAR.

Fredags-feeling, lust och kvinnokraft!

Jag har den ovärderliga lyxen att vara omgiven av en flock av klokingar. Vi har varandra. Finns för varandra. Dag som natt. Ett knapptryck bort. Eller live. Är ärliga och raka med varandra. Inspirerar, irriterar (på ett utvecklande sätt) och backar in i oändligheten. En av de dära klokingarna är Josefine.

Josefine Thunborg är inte bara en engagerad och grym barnmorska. Hon är också en av få som på riktigt får mig att njuta av flås och svett (är annars ytterst bekväm av mig) under sina soma move-pass och en av få som mitt kontrollbehovs-jag kan leda kurs utifrån orden “Det blir vad det blir. Vi kör. Vi kompar varandra.”

Hon har också en sån där gåva med orden. Idag lämnar jag plats åt några sådana. Ord alltså. Av Josefine. Läs dom sakta och låt dom sjunka in. För mig gjorde de skillnad och skapade mening. Och helgplaner med LUST som förtecken!

“Vi kvinnor behöver schyssta till vår inställning gentemot oss själva. Jag tänker på hur många flickor, tjejer och kvinnor som går igenom livet och aldrig är nöjd med det de gör, presterar eller med den de är.

Den hormonella rytmen i en kvinnas liv är ju beyond komplicerad. Pubertet, pms, graviditet, småbarnsår med stress, sömnbrist, mer pms. Förklimakteriet (kanske med tonårsbarn som har sitt…), menopaus. Ja jävlar. Och där står vi, helt amazing, starka, hårt jobbande och schyssta, förutom när det kommer till oss själva. Där är vi ofta krävande och besinningslösa i våra omdömen. 

Tänk om vi skulle vända lite på steken? Börja ha en snällare hållning till oss själva. Våga tysta bruset runt om oss och höra rytmerna i vår egen kropp, de små subtila och lågmälda signalerna som berättar vad vi behöver.

Vi behöver tystnad, ensamhet och tid för att höra det, det som är vi och våra behov. Tänk om vi skulle våga vara med oss själva lite oftare.

Många pratar illa om att ”känna efter för mycket”, jag hatar det uttrycket. Tänk istället att vi är med det som känns, låter oss själva vara i det som känns, känna det som känns.

Hur ska vi annars veta vad vi behöver? Om det aldrig tystnar runt oss hur ska vi då veta vad vi verkligen tänker och känner, hur vi verkligen mår?Tänk om du faktiskt får svar på det du går och undrar om dig själv, från dig själv! 

Jag tror att mångas kvinnokroppar skulle säga till om att sluta leva på sömnunderskott, vilounderskott, kaloriunderskott, naturunderskott, tystnadsunderskott, tårarunderskott, roligtunderskott. Sluta hålla på med alla krav och måsten, späkningar och skit, och börja lyssna till lust. Göra sånt som känns bra.

Varför gör vi inte mer av de grejerna som känns härliga och bra? Sjukt korta liv ju.

Hej kvinna, du rockar. Ta hand om dig idag och resten av ditt liv!” 

Om du vill ha fortsatt inspo från Josefine så hittar du henne på instagram: @josefinethunborg

Tjipp och hej och fin helg på dig!

Karin

8 november, 2019 | 1 KOMMENTAR.

Räkna med trubbel…

Tänk om vi kunde sluta att tänka att det är normalt och förväntat att allt går som det ska? Att våra planer går i lås utan hinder på vägen? 

Vad skulle hända då?

Om vi liksom räknade med att det strulade lite? Både i stort och i smått. Att det hör till att livet jäklas med oss. 

Sjukdomen. Förseningen. De brända bullarna. Relationen som strular. Barnen som tjafsar. Mellanmålet som inte alls blev avocado och frön. Tåget som är sent. Missförståndet som fick dominoeffekt. Tidsoptimismen som gick ut över andra. Soppa-torsken i bilkön. Migränen på konferensen. Magsjuka hundar natten före det där viktiga föredraget/pitchen/intervjun/utbildningen. Ja, ni hajar tror jag.

Vi har så lätt att vilja dröja oss kvar i det som känns härligt och att se det som ett normaltillstånd. Att saker och ting flyter på. Att allt inte är som ovanstående och vi har så lätt att vilja fly undan det som känns bökigt. Human nature I guess. 

Men vad gör det med oss? Jag vet vad det gör med mig. Jag blir mindre levande. Jag blir instängd och snärjd om jag lever idén om att det ska vara så fantastiskt hela tiden. Då blir motgången som vägg att smälla in i. Istället för att bara vara en detour eller ett väggupp.

Ikväll tänker jag på att det är viktigt att ge sig själv rättvisa. En rättvisa som kan vara att ge plats åt det som skaver. Och att ge plats för det som känns underbart. Att både se det som känns bra och det som känns mindre bra. Först då får vi hela bilden och kan skifta perspektiv. Från det ena till det andra. Om och om igen.

Och vi ser att livet är en möjlighet till en dans som ibland är finstämd och ibland bananas. Upp och ner, fram och tillbaka. Och att vi där i den där dansen har möjlighet att upptäcka vår egen rytm, vår egen takt och våra egna steg.

Peace out,

Karin

26 oktober, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
1 2 4

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.