Karin Chaikiat Sjödin
Yoga World

Livet

Att läsas långsamtLivet

Fredags-feeling, lust och kvinnokraft!

Jag har den ovärderliga lyxen att vara omgiven av en flock av klokingar. Vi har varandra. Finns för varandra. Dag som natt. Ett knapptryck bort. Eller live. Är ärliga och raka med varandra. Inspirerar, irriterar (på ett utvecklande sätt) och backar in i oändligheten. En av de dära klokingarna är Josefine.

Josefine Thunborg är inte bara en engagerad och grym barnmorska. Hon är också en av få som på riktigt får mig att njuta av flås och svett (är annars ytterst bekväm av mig) under sina soma move-pass och en av få som mitt kontrollbehovs-jag kan leda kurs utifrån orden “Det blir vad det blir. Vi kör. Vi kompar varandra.”

Hon har också en sån där gåva med orden. Idag lämnar jag plats åt några sådana. Ord alltså. Av Josefine. Läs dom sakta och låt dom sjunka in. För mig gjorde de skillnad och skapade mening. Och helgplaner med LUST som förtecken!

“Vi kvinnor behöver schyssta till vår inställning gentemot oss själva. Jag tänker på hur många flickor, tjejer och kvinnor som går igenom livet och aldrig är nöjd med det de gör, presterar eller med den de är.

Den hormonella rytmen i en kvinnas liv är ju beyond komplicerad. Pubertet, pms, graviditet, småbarnsår med stress, sömnbrist, mer pms. Förklimakteriet (kanske med tonårsbarn som har sitt…), menopaus. Ja jävlar. Och där står vi, helt amazing, starka, hårt jobbande och schyssta, förutom när det kommer till oss själva. Där är vi ofta krävande och besinningslösa i våra omdömen. 

Tänk om vi skulle vända lite på steken? Börja ha en snällare hållning till oss själva. Våga tysta bruset runt om oss och höra rytmerna i vår egen kropp, de små subtila och lågmälda signalerna som berättar vad vi behöver.

Vi behöver tystnad, ensamhet och tid för att höra det, det som är vi och våra behov. Tänk om vi skulle våga vara med oss själva lite oftare.

Många pratar illa om att ”känna efter för mycket”, jag hatar det uttrycket. Tänk istället att vi är med det som känns, låter oss själva vara i det som känns, känna det som känns.

Hur ska vi annars veta vad vi behöver? Om det aldrig tystnar runt oss hur ska vi då veta vad vi verkligen tänker och känner, hur vi verkligen mår?Tänk om du faktiskt får svar på det du går och undrar om dig själv, från dig själv! 

Jag tror att mångas kvinnokroppar skulle säga till om att sluta leva på sömnunderskott, vilounderskott, kaloriunderskott, naturunderskott, tystnadsunderskott, tårarunderskott, roligtunderskott. Sluta hålla på med alla krav och måsten, späkningar och skit, och börja lyssna till lust. Göra sånt som känns bra.

Varför gör vi inte mer av de grejerna som känns härliga och bra? Sjukt korta liv ju.

Hej kvinna, du rockar. Ta hand om dig idag och resten av ditt liv!” 

Om du vill ha fortsatt inspo från Josefine så hittar du henne på instagram: @josefinethunborg

Tjipp och hej och fin helg på dig!

Karin

8 november, 2019 | 1 KOMMENTAR.
Annons
Annons
Livet

Räkna med trubbel…

Tänk om vi kunde sluta att tänka att det är normalt och förväntat att allt går som det ska? Att våra planer går i lås utan hinder på vägen? 

Vad skulle hända då?

Om vi liksom räknade med att det strulade lite? Både i stort och i smått. Att det hör till att livet jäklas med oss. 

Sjukdomen. Förseningen. De brända bullarna. Relationen som strular. Barnen som tjafsar. Mellanmålet som inte alls blev avocado och frön. Tåget som är sent. Missförståndet som fick dominoeffekt. Tidsoptimismen som gick ut över andra. Soppa-torsken i bilkön. Migränen på konferensen. Magsjuka hundar natten före det där viktiga föredraget/pitchen/intervjun/utbildningen. Ja, ni hajar tror jag.

Vi har så lätt att vilja dröja oss kvar i det som känns härligt och att se det som ett normaltillstånd. Att saker och ting flyter på. Att allt inte är som ovanstående och vi har så lätt att vilja fly undan det som känns bökigt. Human nature I guess. 

Men vad gör det med oss? Jag vet vad det gör med mig. Jag blir mindre levande. Jag blir instängd och snärjd om jag lever idén om att det ska vara så fantastiskt hela tiden. Då blir motgången som vägg att smälla in i. Istället för att bara vara en detour eller ett väggupp.

Ikväll tänker jag på att det är viktigt att ge sig själv rättvisa. En rättvisa som kan vara att ge plats åt det som skaver. Och att ge plats för det som känns underbart. Att både se det som känns bra och det som känns mindre bra. Först då får vi hela bilden och kan skifta perspektiv. Från det ena till det andra. Om och om igen.

Och vi ser att livet är en möjlighet till en dans som ibland är finstämd och ibland bananas. Upp och ner, fram och tillbaka. Och att vi där i den där dansen har möjlighet att upptäcka vår egen rytm, vår egen takt och våra egna steg.

Peace out,

Karin

26 oktober, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!

Populärt från Yogaworld.se

Livet

Samla nötter

Jösses vad jag skulle samla. Om jag var ett litet djur som bodde i en stor skog. Om hösten var här och vinterkylan började göra sig påmind. Oh my, vad jag skulle samla. Jag skulle samla så sjukt mycket nötter, kottar och vad nu ett litet djur som jag skulle behöva under vintermånaderna, där i mitt lilla bo fullt av fluff.

Men nu är jag inte ett litet djur som bor i en stor skog. Jag är en människa. En mamma, en fru, en syster, en dotter, en vän, en kollega, ett bollplank, ett pms-monster och en massa annat. Som bor i ett hus. Och jag bor i en värld där vi inte liksom kan gå i ide och fluffa in oss om vintern. Men. Vi kan förbereda oss för det där karga, mörka, vintriga som är på väg, på andra sätt.

Istället för att samla nötter och fluffa till mitt bo, så samlar jag på det jag vet att jag behöver under den mörka tiden på året.

Jag tar reda på vad jag behöver. Inte bara för att funka och må fint just nu, utan för att skapa stabilitet och ge mig själv schysst förutsättningar för ett vinterhalvår i balans. För jag har lite svårt för mörkret. Och vill egentligen helst gå i ide.

Jag gör mig en lista. Både en på papper och en mental. En lista där jag får ner vad jag behöver. Och så ser jag till att börja vintra mig själv på olika sätt.

Just nu ser listan ut så här:

Daglig yogapractice – den är så här i yintider, långsamt, inkännande och rund till sin form. Fem minuter eller längre. Men den händer.

Morgon-pranayama – enkla andningsövningar i sängen för att vakna till inifrån och inte genom att få skrämselhicka av ett kallt sovrumsgolv.

Varm mat – massor med varm mat. Kryddig, rund och go.

Natur – jag har sån tur att mina två pälsterapeuter kräver sina timmars utevistelse varje dag. Den ger mig, förutom frisk luft och rörelse, också en påminnelse om att allt är i förändring.

Familj – sist men inte minst viktigt: min fina, knäppa, underbara familj. Den är både liten och stor. Med och utan blodsband. Jag ser till att se om den. Och att vara i den. Det är nog mitt substitut för ett fluffigt vinterbo.

Hur gör du för att förbereda dig inför vintern? Vad behöver du?

Fluffiga vinterboande hälsningar (och några nötter),

Karin

8 oktober, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Livet

Jag ska bjuda på tid

Fingrarna kliar. Tankarna skuttar som otåliga ekorrar i träden. Det är nåt som vill ut. Tänkas klart. Langas fram. Luftas. Jag tänker som tusan men inte mycket blir klarare för det. Och orden. Orden är liksom borta. 

Det har varit stiltje ett tag i min skrivande del av mig själv. Ibland blir det tyst där och jag kan bli lite rädd när jag hamnar i det där trassliga och ostyriga läget-när tankarna liksom inte hakar i varandra och bildar sammanhang. När slutsatsen aldrig kommer. Det känns lite som att gå i ett plingplongskrammelrazzlande köpcentrum där det tillsynes inte finns nåt som är stilla eller tyst. Där allt bara pågår parallellt utan att tillhöra. 

Ofta hänger de här perioderna ihop med att det yttre är rörligt. Att analys, lösningar och planer armbågar sig fram där i huvudet. Och så är det just nu. 

En plats att vänta på. Nånstans finns den.

Skolterminen har dragit igång för barnen. Hösten är här. Skola, träningar, fritidsaktiviteter och samvaro övar sig på att samarbeta och samspela.

Mannen och jag, vi håller på och håller på. Får ihop. Löser. Fixar och donar. Jobb. Resor. Utbildnings-och kursursstarter och företagsdrivande. Vi ser att en del saker går enligt planen och andra inte.

Vi skruvar här och drar åt där. Delegerar och involverar. Vi gör och då kommer varandet på skam. 

Och det får vara så just nu. Det är nåt som behöver lägga sig.

Sen. Snart. Strax. Kommer det hända. Vi kommer landa. Tillsammans och med hjälp av varandra, som vi alltid har gjort. Mellanrummen kommer att bli synliga. Tankarna kommer att få tänkas klart. Och de där otåliga ekorrarna kommer att skutta tillbaka in i sina hålor i träden. De kommer lojt och nöjt svepa lite med sina yviga svansar som för att säga: ”Vi är här. Men vi vilar lite nu så låt oss vara”. 

Varandet kommer. Jag vet det. Och jag väntar. Väntar och väntar på mig själv. 

Och när jag dyker upp på min egen tröskel, kanske med ett litet nyfiket leende i ansiktet, kommer jag bjuda mig på en jädrigt god kopp kaffe och tid. Tid ska jag bjuda på. Och jag ska säga “Men hej Karin. Berätta för mig hur det är att vara du just nu.” Och jag ska lyssna. På mig själv. Och då kommer orden.

Peace out,

Karin

25 september, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Livet

September får mig alltid

September får mig alltid. Det räcker med en nypa av den där höga klara höstluften, en liten glimt av morgonsolen eller en sekund av motorväg på E20 mot Södertälje med morgonsolen i ögonen för att jag ska slungas tillbaka. 

Till den där promenaden, den där stunden. Med min pappa. Som mitt i sin sjukdom bar oss alla med sitt lugn och sin tillit till att allt är som det ska. Han var sjuk och skulle dö. Idag. Imorgon. Eller efter lunch. Ingen visste. Och vi gick längs vattnet på en stig som våra fötter under årtionden varit med att trampa upp.

Samma skog men med årtionden emellan. Duggregn, blåbär och mossa.

Han gick framför mig i sin på tvären randiga tröja och kepsen på huvudet. Håret i nacken hade blivit lite långt och han gick sakta, var noga med var han satte ner fötterna. 

Vi pratade om att det var fint att gå så där. Tillsammans. Han var nöjd med det. Och så bröt jag ihop i en svart flod av sorg. Tanken att det här skulle kunna vara den sista promenaden med min pappa gjorde benen svaga, luften svår att andas och hjärtat alldeles söndervittrat.

Jag kommer ihåg exakt hur vattnet såg ut. Hur det doftade. Hur ont det gjorde där inne. Och mitt i stegen:

-Gråter du igen Karin? Du behöver inte vara ledsen. 

-Men jag är inte klar pappa! 

-Klar med vad?

-Med dig. Jag går inte med på det här. Du kan inte försvinna. Jag vet inte hur det ska gå utan dig. Mitt liv behöver dig. 

-Karin Karin Karin, sa han och stannade upp. Tittade på mig.

-Det är samma. 

-Vad då samma?

-Det är samma som vanligt. Det är begär. Du är i begär. Dukha. Du vill ha mer. Du är inte nöjd med vad du har. 

-Men hur skulle jag inte vilja ha mer? Jag behöver ju dig! 

-Ser du inte vad det gör med dig? Begäret efter mer. Du behöver inte vara ledsen om du är nöjd med vad du redan har. Livet är ett lidande Karin. Och det som orsakar lidandet är begäret. Det vet du ju. 

-Men jag behöver ju dig. 

-Det kommer bli bra. Du klarar dig. Du kan inte gå omkring och hålla i det här. Det är det som gör ont. Att du inte släpper. 

Så sa han. Och där inne hade allt blivit lite lugnare. 

Det var som att hela min uppväxt kantad av min pappas vardagsbuddism liksom made sense. Där och då fattade jag nåt. Det blev på riktigt.

Fastrar, farmor, syskon och min pappa. Den där lilla ungen till höger är jag och nånstans i den här lilla kroppen fanns det början på det som är nu. Till det jag fattade den där dagen i skogen.

Och jag kunde luta mig tillbaka i tanken om att det är inte bara min sorg. Det är inte något som bara händer mig. Det är så här det är.

Det gör ondare att hålla fast i en glödande sten än att släppa den. Det skapar mer sår i dina händer av att hålla i repet som långsamt men stadigt dras ifrån dig, än att släppa det. Och ingen vill ta över dina glödande stenar. Det finns ingen att lämna över den där tampen som orsaker brännsår i dina händer. Stenarna är dina att släppa.

September får mig alltid. Tillbaka till sorgen. Till en plats i mig som fortfarande sörjer. Sörjer och sörjer och sörjer. Jag saknar min pappa. I september gör jag det lite extra. 

Men i samma sorg finns en enorm glädje över livet. Och mot det sorgsna svarta lyser den glädjen extra starkt i septembersolen. 

Ta hand om er,

Karin

5 september, 2019 | 6 KOMMENTARER!
1 2 3

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.