Karin Chaikiat Sjödin
Yoga World

Livet

Att läsas långsamtLivet

Hur ska du få veta?

Hur ska du nånsin upptäcka vem du är, om du ständigt försöker passa in? Smälta in?

Om du ändrar dina konturer för att passa in i nån annans? Hur vet du då hur ditt landskap ser ut?

Hur ska du få reda på alla former och färger du kan existera i om du försöker passa in i nån annans mönster?

Hur ska du nånsin få reda på vilken riktning som är din, om du följer efter nån annans fotspår och rättar in dig i ledet?

Hur ska du nånsin upptäcka vilket liv som är ämnat för dig, om du låter nån annan diktera villkoren?

Jag vet inte. Men jag är på väg att sluta. Sluta passa in, smälta in och kamouflera mig. Jag lägger inte pussel med mig själv eller matchar nån annan för att jag borde. Andras idéer om färg, form, riktning, om rätt och fel, blir mindre och mindre viktiga för mina egna beslut.

Jag kliver av ibland. Ur spår för att hitta nåt annat. Säger nej till nåt. Säger ja till nåt annat. För att det går i linje med vem jag är. För att jag letar mig till det där som bultar där inuti. I samspel med andra, men med min egen kompassnål i mitten.

Svårt? Ja.

Viktigt? Ja.

Värt det? Ja.

Det här livet. Jag vill leva det. Helst medan jag lever och har möjlighet att välja.

Ibland balanserar vi på en smal mur en bit ovanför marken, när det plötsligt börjar surra fara. Just i det här ögonblicken är jag lyckligt ovetande om att ett getingbo är insprängt i muren, ungefär 1,5 meter framför mig. Så gå dina steg, backa om du vill, kliv över om du vill. Stå kvar om du vill. Du vet att du kan välja.

Ta hand om dig,

Karin

Annons
Annons
Livet

“Jag gillar verkligen att du luktar fiskpinnar”

Hon dröjde sig kvar och sa det till mig efter en yogaklass.

-Jag gillar verkligen att du luktar fiskpinnar. Du blir liksom trovärdig. Jag kan höra vad du säger. Och nu fattade jag det där du brukar säga om att “jag är och jag räcker“.

Det är nog några av de viktigaste och finaste ord jag fått höra efter en klass. Att stek-os kan göra en trovärdig. Men jag fattar.

Vi behöver hjälpa varandra att sluta hålla på. Sluta hålla på och förbättra. Ändra, pilla och fixa och trixa bort vår mänsklighet. Vem gör vi det för? Oss själva? Nån annan? Om vi inte kan vara med oss själva när vi luktar fiskpinnar, har strumpludd under hälarna eller när vi har flagnande nagellack runt själen? Om allt ska putsas, tvättas bort och målas över? Om vi inte kan låta oss vara lite jäkla mänskliga. Vad är vi då för oss själva? Och vad är vi för varandra?

Morgonfrilla coming up. När jag ser den så här så undrar jag varför jag överhuvudtaget krattar manegen där uppe? Frillan är ju awsome!

Tänk om vi faktiskt kan låta oss själv vara. Där vi är. Inte där vi tror att vi skulle, borde, måste vara, för att duga och räcka till.

Du har “skulle, bordat, måstat” tillräckligt i ditt liv. Du är. Och du räcker.

Ta hand om dig själv. Och du – nästa gång du noterar en tanke om att du behöver ändra något för att duga, se den. Och vet att den inte behöver vara sann. Och så kan du vara det istället. Sann. Dig själv.

Rufs och os!

Karin

30 maj, 2019 | 1 KOMMENTAR.

Populärt från Yogaworld.se

Livet

Musik för hjärtat

Här. En pärla att lyssna på om och om igen. Så nedrans vacker. Och just nu så sann. Hur jag vet det? Tja. Det blir lite blött i ögonvrån och mjukt i hjärtat hos den här Karin:en. Hitta på valfri musiktjänst: Mike Scott “Open”, dra på, rör dig inifrån. Känn. Tack för låtinspo TullaMaja!

“Open”

Open to the world
Open to spirit
Open to the changing wind
Open to touch
Open to nature
Open to the world within
Open to change
Open to adventure
Open to the new
Open to love
Open to miracles
Open Beloved to You

Open to learn
Open to laughter
Open to being blessed
Open to joy
Open to service
Open to saying “Yes !”
Open to risk
Open to passion
To peace and silence too
Open to love
Open to beauty
Open Beloved to You

Från under ett äppelträd,

Karin

Livet

Imårrn är en annan dag…men **** i det.

En middag på tu man hand med Brené Brown. Lite pasta med sparris, räkor, persilja och ohemula mängder parmesan och rostade solroskärnor. Som solvarm honung för ett pms:igt inre som drar iväg tankelaviner kring: allt jag nånsin misslyckats med och allt jag nånsin skulle kunna misslyckas med. Allt jag nånsin inte orkat med. Alla mil jag inte sprungit. Alla halvdana löften om att skapa en ny vana. Alla ideér som inte blivit verkliga för att jag inte orkat driva dem vidare. Alla grönsaker barnen inte äter. Alla gånger jag tagit bilen istället för att gå. Alla gånger jag blivit sårad. Alla gånger jag sårat. Varför måste jag alltid…? Kan jag aldrig bara…? Hur kommer det sig att jag sätter mig i situationer som… Ni fattar. Den självspäkande listan kan göras hur lång som helst vissa dagar. Som idag.

Och så tittar Brené mig rätt in i ögonen (Nej, det gör hon inte. Hon tittar in i kameran, men skit i det) och tryckvågstydlighet säger hon till mig (Nej, inte bara till mig, men skit i det): “Vulnerability is hard. Its scary and it feels dangerous. But it s not as hard, scary and dangerous as getting to the end of our lives and having to ask ourselves: What if I had shown up? What if I would have said “I love you”?. What if I had come of the blocks? Show up. Be seen. Answer the call of the courage and come of the blocks. Because you are worth it. You are worth being brave.” Netflix “Brené Brown, The call of the courage”

Så, fellow tvivlare, non self believers och självspäkare. När du ändå är igång i huvudet. Varför inte fundera på detta istället?

  1. Om du inte skulle vara rädd att misslyckas, att blotta dig eller dömd (av andra eller dig själv). Vad skulle du göra då?
  2. Om du skulle göra nåt bara för att det utmanar dig och är roligt. Vad skulle du göra då?

Jag vet. Just idag blir mina svar så här:

  1. Jag ska mejla det där mejlet som känns lite läskigt. Ringa det där samtalet som jag känner i magen kan leda till nåt spännande. Och, jag ska skriva det där föredraget som ligger och väntar utifrån att jag vill förmedla nåt jag tror på och älskar. Skamlöst och modigt. Jajamän.
  2. Imårrn ska jag bada. Kanske till och med hoppa från bryggan, ångra mig i luften och sen uppslukas av gravitationens obeveklighet och bryta den 10-gradiga vattenytan med ett vrål. (Imårrn är en annan dag. Men skit i det. Nu känner jag mig djärv igen!)

Peace out,

Karin

21 april, 2019 | 1 KOMMENTAR.
Livet

Tänk om…

Den vi älskar har vi också tålamod med. Ibland nästintill oändligt. Vi ser, vi förstår och förlåter. Vi håller om och håller i. Och vi stöttar stadigt och varsamt när den vi älskar är på väg mot det den älskar. Längtar efter och drömmer om. Den vi älskar har vi också tålamod med. 

All den kärlek som vi nånsin upplevt inför någon, kommer inifrån oss själva.

Tänk om den väldiga flodvåg av kärlek och omsorg jag känner för mina nära också skulle kunna riktas inåt, till mig själv?

Tänk om jag på riktigt skulle kunna känna så starkt och orubbligt för mig själv?

Så jag undersöker. Varje dag. Om jag kan ge mig själv legitimitet. Om det är möjligt för mig att värdesätta mina känslor, tankar, åsikter och handlingar och låta dem spela lika stor roll som någon annans. Om jag kan stå upp för mig själv och låta min upplevelse få vara viktig. Och inte låta mig förminskas, tystas och dämpas. Utan istället låta mig själv växa ur en tillåtande jordmån gödslad med tålamod. Tålamod. Tålamod. Och kärlek.

“Perhaps the biggest tragedy of our lives is that freedom is possible, yet we can pass our years trapped in the same old patterns…We may want to love other people without holding back, to feel authentic, to breathe in the beauty around us, to dance and sing. Yet each day we listen to inner voices that keep our life small.”
Tara Brach

Peace out,

Karin

10 april, 2019 | 2 KOMMENTARER!
1 2

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.