Karin Chaikiat Sjödin
Yoga World

Livet

Livet

September får mig alltid

September får mig alltid. Det räcker med en nypa av den där höga klara höstluften, en liten glimt av morgonsolen eller en sekund av motorväg på E20 mot Södertälje med morgonsolen i ögonen för att jag ska slungas tillbaka. 

Till den där promenaden, den där stunden. Med min pappa. Som mitt i sin sjukdom bar oss alla med sitt lugn och sin tillit till att allt är som det ska. Han var sjuk och skulle dö. Idag. Imorgon. Eller efter lunch. Ingen visste. Och vi gick längs vattnet på en stig som våra fötter under årtionden varit med att trampa upp.

Samma skog men med årtionden emellan. Duggregn, blåbär och mossa.

Han gick framför mig i sin på tvären randiga tröja och kepsen på huvudet. Håret i nacken hade blivit lite långt och han gick sakta, var noga med var han satte ner fötterna. 

Vi pratade om att det var fint att gå så där. Tillsammans. Han var nöjd med det. Och så bröt jag ihop i en svart flod av sorg. Tanken att det här skulle kunna vara den sista promenaden med min pappa gjorde benen svaga, luften svår att andas och hjärtat alldeles söndervittrat.

Jag kommer ihåg exakt hur vattnet såg ut. Hur det doftade. Hur ont det gjorde där inne. Och mitt i stegen:

-Gråter du igen Karin? Du behöver inte vara ledsen. 

-Men jag är inte klar pappa! 

-Klar med vad?

-Med dig. Jag går inte med på det här. Du kan inte försvinna. Jag vet inte hur det ska gå utan dig. Mitt liv behöver dig. 

-Karin Karin Karin, sa han och stannade upp. Tittade på mig.

-Det är samma. 

-Vad då samma?

-Det är samma som vanligt. Det är begär. Du är i begär. Dukha. Du vill ha mer. Du är inte nöjd med vad du har. 

-Men hur skulle jag inte vilja ha mer? Jag behöver ju dig! 

-Ser du inte vad det gör med dig? Begäret efter mer. Du behöver inte vara ledsen om du är nöjd med vad du redan har. Livet är ett lidande Karin. Och det som orsakar lidandet är begäret. Det vet du ju. 

-Men jag behöver ju dig. 

-Det kommer bli bra. Du klarar dig. Du kan inte gå omkring och hålla i det här. Det är det som gör ont. Att du inte släpper. 

Så sa han. Och där inne hade allt blivit lite lugnare. 

Det var som att hela min uppväxt kantad av min pappas vardagsbuddism liksom made sense. Där och då fattade jag nåt. Det blev på riktigt.

Fastrar, farmor, syskon och min pappa. Den där lilla ungen till höger är jag och nånstans i den här lilla kroppen fanns det början på det som är nu. Till det jag fattade den där dagen i skogen.

Och jag kunde luta mig tillbaka i tanken om att det är inte bara min sorg. Det är inte något som bara händer mig. Det är så här det är.

Det gör ondare att hålla fast i en glödande sten än att släppa den. Det skapar mer sår i dina händer av att hålla i repet som långsamt men stadigt dras ifrån dig, än att släppa det. Och ingen vill ta över dina glödande stenar. Det finns ingen att lämna över den där tampen som orsaker brännsår i dina händer. Stenarna är dina att släppa.

September får mig alltid. Tillbaka till sorgen. Till en plats i mig som fortfarande sörjer. Sörjer och sörjer och sörjer. Jag saknar min pappa. I september gör jag det lite extra. 

Men i samma sorg finns en enorm glädje över livet. Och mot det sorgsna svarta lyser den glädjen extra starkt i septembersolen. 

Ta hand om er,

Karin

5 september, 2019 | 6 KOMMENTARER!
Annons
Annons
Livet

Ingen ordning alls!

Och så får det vara. Men det skaver f-n lite ändå. Att sommarens yogaplaner inte blivit till hälften utförda. Vad hände med min egna dagliga yoga practice? Jag som skulle göra det där sköna morgonflödet. Jag som skulle ge mig tid till meditation no matter what. Jag som skulle reclaima den och den positionen. Jag som skulle…

Nä. Min egen yoga i sommar. Den verkar ha försvunnit i takt med sovmornar, utflykter, äventyr, familje-gnat och fika.

Och så får det vara, trots skavsåret i egot som väser: “Du är ju hopplös Karin! Du är så sjukt dålig på upprätthålla rutiner!” och så rösten som svarar “Äh. Käften. Ska du säga!”. Och så kan det vara lite så vi pratar till varandra. Egot. Och jag bakom masken.

Ingen ordning alls på min yoga i sommar. Till det yttre i alla fall. Yogan händer ju som bekant lika mycket off mat, som på mattan. För grejen är att den här sommaren håller på att lära mig nåt. Insidan håller stadigt på med sitt. När det yttre rubbas i struktur och ordning har insidan roat sig med att skapa utrymme för ett granskande. Av tankar. Känslor. Uppfattningar. Sortera ut vad som är viktigt att ha kvar och vad som kan läggas åt sidan.

Lite som en redig rensning av en källare där saker dras fram i dagsljus och kikas på. Behålla? Eller inte? Och givetvis med efterföljande garage sale. Kom och köp!

Det som säljs (eller till och med ges bort gratis) just nu är:

  1. Min inre bitch som är taskig mot mig. Som säger att jag inte är tillräcklig. Som alltid hittar saker att klanka ner på. Är det inte en semesterfluffig mage så är det ett fult badrum. Och allt är mitt fel. Hon är sjukt effektiv när det gäller att skapa handling och prestation dock. Men inte så trevlig att ha och göra med på regelbunden basis. När du är färdig med henne kan du med fördel skänka vidare. Eller bara lämna henne till måsarna att plocka med sig.
  2. Mina prokrastineringstendenser. Om du behöver hjälp med att chilla, tagga ner och skjuta upp saker till i morgon är det till stor hjälp. Behåll så länge du vill.
  3. Min självpåtagna projektledarroll i familjen (och cirkusen) Chaikiat-Sjödin. Om du saknar en majoraktig prussiluska som vill skapa rutiner och ordning mitt i ett paradis av motsatsen, you can have mine! Ibland kan jag kanske få låna henne? Vid behov? Kan vi säga så?
  4. Mitt missnöje med att jag inte är och inte kommer att bli en morgonmänniska. Jag försöker. Jag älskar mornar, när jag är vaken. Men det är jag inte. Helst. Varför ska jag ha så svårt att acceptera det? Att tycka att ju tidigare jag stiger upp desto bättre är jag? Trams.
  5. Idén om att sommaren är årets höjdpunkt. Eller. Nä. Den behåller jag. För så är det för mig.

Sommaren är årets höjdpunkt. Punkt. Trots ingen ordning alls. Eller är det kanske just på grund av det? Av o-ordningen och frånfället av rutiner att hänga upp livet på? Oavsett. Jag har redan börjat längta till nästa. Och då! Då ska jag minsann…

Peace out,

Karin

29 juli, 2019 | 2 KOMMENTARER!

Populärt från Yogaworld.se

Att läsas långsamtLivet

Hur ska du få veta?

Hur ska du nånsin upptäcka vem du är, om du ständigt försöker passa in? Smälta in?

Om du ändrar dina konturer för att passa in i nån annans? Hur vet du då hur ditt landskap ser ut?

Hur ska du få reda på alla former och färger du kan existera i om du försöker passa in i nån annans mönster?

Hur ska du nånsin få reda på vilken riktning som är din, om du följer efter nån annans fotspår och rättar in dig i ledet?

Hur ska du nånsin upptäcka vilket liv som är ämnat för dig, om du låter nån annan diktera villkoren?

Jag vet inte. Men jag är på väg att sluta. Sluta passa in, smälta in och kamouflera mig. Jag lägger inte pussel med mig själv eller matchar nån annan för att jag borde. Andras idéer om färg, form, riktning, om rätt och fel, blir mindre och mindre viktiga för mina egna beslut.

Jag kliver av ibland. Ur spår för att hitta nåt annat. Säger nej till nåt. Säger ja till nåt annat. För att det går i linje med vem jag är. För att jag letar mig till det där som bultar där inuti. I samspel med andra, men med min egen kompassnål i mitten.

Svårt? Ja.

Viktigt? Ja.

Värt det? Ja.

Det här livet. Jag vill leva det. Helst medan jag lever och har möjlighet att välja.

Ibland balanserar vi på en smal mur en bit ovanför marken, när det plötsligt börjar surra fara. Just i det här ögonblicken är jag lyckligt ovetande om att ett getingbo är insprängt i muren, ungefär 1,5 meter framför mig. Så gå dina steg, backa om du vill, kliv över om du vill. Stå kvar om du vill. Du vet att du kan välja.

Ta hand om dig,

Karin

14 juni, 2019 | 2 KOMMENTARER!
Livet

“Jag gillar verkligen att du luktar fiskpinnar”

Hon dröjde sig kvar och sa det till mig efter en yogaklass.

-Jag gillar verkligen att du luktar fiskpinnar. Du blir liksom trovärdig. Jag kan höra vad du säger. Och nu fattade jag det där du brukar säga om att “jag är och jag räcker“.

Det är nog några av de viktigaste och finaste ord jag fått höra efter en klass. Att stek-os kan göra en trovärdig. Men jag fattar.

Vi behöver hjälpa varandra att sluta hålla på. Sluta hålla på och förbättra. Ändra, pilla och fixa och trixa bort vår mänsklighet. Vem gör vi det för? Oss själva? Nån annan? Om vi inte kan vara med oss själva när vi luktar fiskpinnar, har strumpludd under hälarna eller när vi har flagnande nagellack runt själen? Om allt ska putsas, tvättas bort och målas över? Om vi inte kan låta oss vara lite jäkla mänskliga. Vad är vi då för oss själva? Och vad är vi för varandra?

Morgonfrilla coming up. När jag ser den så här så undrar jag varför jag överhuvudtaget krattar manegen där uppe? Frillan är ju awsome!

Tänk om vi faktiskt kan låta oss själv vara. Där vi är. Inte där vi tror att vi skulle, borde, måste vara, för att duga och räcka till.

Du har “skulle, bordat, måstat” tillräckligt i ditt liv. Du är. Och du räcker.

Ta hand om dig själv. Och du – nästa gång du noterar en tanke om att du behöver ändra något för att duga, se den. Och vet att den inte behöver vara sann. Och så kan du vara det istället. Sann. Dig själv.

Rufs och os!

Karin

30 maj, 2019 | 1 KOMMENTAR.
Livet

Musik för hjärtat

Här. En pärla att lyssna på om och om igen. Så nedrans vacker. Och just nu så sann. Hur jag vet det? Tja. Det blir lite blött i ögonvrån och mjukt i hjärtat hos den här Karin:en. Hitta på valfri musiktjänst: Mike Scott “Open”, dra på, rör dig inifrån. Känn. Tack för låtinspo TullaMaja!

“Open”

Open to the world
Open to spirit
Open to the changing wind
Open to touch
Open to nature
Open to the world within
Open to change
Open to adventure
Open to the new
Open to love
Open to miracles
Open Beloved to You

Open to learn
Open to laughter
Open to being blessed
Open to joy
Open to service
Open to saying “Yes !”
Open to risk
Open to passion
To peace and silence too
Open to love
Open to beauty
Open Beloved to You

Från under ett äppelträd,

Karin

1 2

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.