Karin Chaikiat Sjödin
Yoga World
Livet

Jag ska bjuda på tid

Fingrarna kliar. Tankarna skuttar som otåliga ekorrar i träden. Det är nåt som vill ut. Tänkas klart. Langas fram. Luftas. Jag tänker som tusan men inte mycket blir klarare för det. Och orden. Orden är liksom borta. 

Det har varit stiltje ett tag i min skrivande del av mig själv. Ibland blir det tyst där och jag kan bli lite rädd när jag hamnar i det där trassliga och ostyriga läget-när tankarna liksom inte hakar i varandra och bildar sammanhang. När slutsatsen aldrig kommer. Det känns lite som att gå i ett plingplongskrammelrazzlande köpcentrum där det tillsynes inte finns nåt som är stilla eller tyst. Där allt bara pågår parallellt utan att tillhöra. 

Ofta hänger de här perioderna ihop med att det yttre är rörligt. Att analys, lösningar och planer armbågar sig fram där i huvudet. Och så är det just nu. 

En plats att vänta på. Nånstans finns den.

Skolterminen har dragit igång för barnen. Hösten är här. Skola, träningar, fritidsaktiviteter och samvaro övar sig på att samarbeta och samspela.

Mannen och jag, vi håller på och håller på. Får ihop. Löser. Fixar och donar. Jobb. Resor. Utbildnings-och kursursstarter och företagsdrivande. Vi ser att en del saker går enligt planen och andra inte.

Vi skruvar här och drar åt där. Delegerar och involverar. Vi gör och då kommer varandet på skam. 

Och det får vara så just nu. Det är nåt som behöver lägga sig.

Sen. Snart. Strax. Kommer det hända. Vi kommer landa. Tillsammans och med hjälp av varandra, som vi alltid har gjort. Mellanrummen kommer att bli synliga. Tankarna kommer att få tänkas klart. Och de där otåliga ekorrarna kommer att skutta tillbaka in i sina hålor i träden. De kommer lojt och nöjt svepa lite med sina yviga svansar som för att säga: ”Vi är här. Men vi vilar lite nu så låt oss vara”. 

Varandet kommer. Jag vet det. Och jag väntar. Väntar och väntar på mig själv. 

Och när jag dyker upp på min egen tröskel, kanske med ett litet nyfiket leende i ansiktet, kommer jag bjuda mig på en jädrigt god kopp kaffe och tid. Tid ska jag bjuda på. Och jag ska säga “Men hej Karin. Berätta för mig hur det är att vara du just nu.” Och jag ska lyssna. På mig själv. Och då kommer orden.

Peace out,

Karin

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.