Kära ni. Kära vi. Kära oss. Så annorlunda livet blev. Plötsligt står vi inför nåt vi inte varit med om tidigare. Samhället består av oss individer. Vi behöver varandras kloka beslut och handlingar samtidigt som var och en behöver ta ställning till all information och desinformation som sprids.

Här är ett yin-pass för lugn och ro. Kanske kan du hitta en stund för dig själv där du kan ge plats åt de tankar som inte manifesteras som ord. Det där som pågår och som bara kan upplevas. Låt kroppen få bli lite stilla och se vad som händer.

Fjärilen – Brygga med stöd – Framåtfäll – Draken åt båda hållen – Trollsländan – Barnet – Liggande vridning åt båda hållen – Happy baby – Benen på stolen/Stilla vila.

Stanna så länge du känner för det. Bulla upp ordentligt om du behöver det. In med stöd under ben och knän om det känns skönt, dra på dig ett par raggsockor eller en filt om du vill. Och framförallt. Ge dig själv utrymme, både i kropp och hjärta, till att vara precis som du är. Just nu.

Ta hand om dig,

Karin

Sa den då åttaåriga dottern när jag kom hem alldeles oxytocinig efter en restorative yogautbildning. Men se joho. Det kunde jag visst. Det tog två minuter med fluff under, runt och på, och givetvis en mjuk varm hund nära, och så var hon rätt avslappnad. Två minuter till med mjuka, tydliga tryck över vrister, under fötter, på axlarna. Sen ryckte det i de små fötterna och spratt till i nåt finger. Hon sov. Som en stock. Jag vann vadet. Och hon också. För det är en vinst varje gång vi släpper garden, vilar, tar emot. Restorative yoga står högt i kurs hemma hos oss sen den dagen.

Den här upplevelsen tror jag att hon kommer att minnas för resten av sitt liv. Faktiskt. Jag tror att det var hennes yogamoment. Men vad vet jag? Jag är bara hennes mamma. Och har ju typ alltid fel om du frågar henne nu, ganska många år senare:-)

Märkliga miljöer är också något som triggar oss att landa in i nån position – gärna tillsammans. Och en, blir ofta två, tre, fyra stycken. Har vi mjuk sand under fötterna brukar vi lattja med akroyoga tills vi ligger i en hög av mänskliga kroppsdelar: ofta med skratt, ögonkontakt och närvaro.

Oavsett: vila framför brasan med pälskompisen nära eller par-träd på en blåsig kalkstensklippa på Gotland och allt däremellan. Eller varhelst nu barnen får uppleva yoga så spelar den roll.

Jag tror nämligen att ett ögonblick av tillståndet yoga kan vara skillnaden. För när du en gång har upplevt kontakt med kroppen, andetaget, stillheten eller rörelsen. Här:et och Nu:et. Då vet du vart du kan finna den igen. Yoga är kontakt. Finns det något finare att ge dina, andras, våra barn och unga?

Jag kände rätt tidigt att jag ville förmedla yoga till barn och unga och klev på riktigt in i barnyogans värld via barnyoga.com och den fantastiska upphovskvinnan Angelica Henriksson. Nu är jag stolt co-utbildare med henne och Josefine Wikström inom just barnyoga.coms gedigna utbildningar! Jag är så lycklig över att bidra till att fler unga får möjligheter att möta yoga där de är i livet!

Om du är nyfiken på att läsa mer om de grymma utbildningarna (som ges på flera ställen i landet), kika in på: http://barnyoga.com

Så här kan det se ut under utbildningsdagarna på wunderschöna Hagabadet Älvstranden i Götet:

Jag peppar och längtar in i minsta cell efter nästa omgång i Götlabörg i april! Kanske ses vi?

Allt det godaste gott,

Karin

En fråga har återkommit inuti mig de senaste dagarna. Den har dykt upp när jag tänkt dömande tankar om mig själv. Kanske om mina redan bleknade ideér till nyårslöften eller om min barnsliga oförmåga att sluta snooza. När jag tagit fel på mötestider, nästan missat tåget, glömt körkortet hemma. När jag fräst åt barnen fastän jag vet så mycket bättre än det.

Då har frågan tagit plats och genom sin blotta existens fått den där inre kritikern att tacka för sig och tystna. Frågan är:

“Vem ger mig idén om vem jag är?”

“What we believe, we become” är ett buddistiskt talesätt. Vad är det som formar våra tankar? Vad är det som formar oss, som ger oss bilden av oss själva. Kanske är det så att vi är alla våra möten. Att vi befolkar vårt inre med dem som omger oss. Jag tänker att det kan vara så. Så jag väljer. Ser med omsorg till att vara i sammanhang där jag växer. Jag ser till att jag hänger med människor som hjälper mig att vara mig själv. Som gör det lätt att vara sann, ärlig och autentisk. Som övar mig att definiera mig själv. För den äran vill jag inte lämna över till nån annan.

Det. Det är ett löfte till mig som jag kommer att hålla. Oavsett vilken sida om det nya året vi är på och hur länge jag snoozar på mornarna.

Vem ger dig idén om vem du är? Vem låter du definiera dig? Vem ger dig vingar att flyga med och vågor att surfa på? Vem ger du detsamma?

Allt gott till dig!

Karin

På väg till jobbet på en isig landsväg i morgonljuset, med rester av morgonen kvar både i form den osvikliga klockan-åtta-stressen inuti och oset av rostmackor i koftan, kom jag att tänka på en berättelse som jag hörde för några år sedan.  Den lyder ungefär så här:

Sagan om piggsvinen

Det var den kallaste vintern nånsin. Flera djur i skogen dog på grund av kylan trots att de byggt in sig i varma bon. Vinden ven och iskylan var obeveklig. En grupp piggsvin såg förskräckta på och bestämde sig för att hålla sig riktigt nära varandra för att både ge och få skydd och värme. Men, deras piggar skavde och stack de som var dem närmast och efter ett tag stod de inte ut med såren de fick av varandra. De bestämde sig för att skilja på sig och att var och en skulle klara sig själv istället, för att slippa skadorna de gett och fått. Långsamt började kylan ta död på dem. Ensamma och kalla väntade de på att försvinna från den här jorden. De insåg att de behövde välja. Valet stod mellan att leva tätt tillsammans, få värme och skydd men också riskera att få sår av varandras piggar, eller att dö. Kloka som de var bestämde de sig för att återigen närma sig varandra och ge varandra den värme som de så väl behövde för att överleva kylan. I varandras skydd och värme lärde de sig att leva med de små såren orsakade av andras närhet. Men den viktigaste lärdomen var den om värmen – att de behövde varandras närhet för att överleva. Den kallaste vintern nånsin. 

Den här berättelsen berör mig. Vi behöver den kärleken som nära, ärliga relationer ger oss. Även om närheten till varandra ibland skapar friktion, skavsår och skrap, så behöver vi varandras värme. Piggsvin eller människa.

Ta hand om dig. Och rör dig i riktning mot de relationer där du både kan ge och ta emot värme i vinterkylan.

Karin

Silkeshanden kring dig själv. Bomullen om hjärtat. Balsamet runt själen. Handen i ryggen som stöttar, håller om och i. Längtar du också efter den?

Tänk om du slutar leta efter den utanför dig själv? Den där varsamheten som håller dig. Tänk om den finns därinne och bara väntar på att få bli sedd? Tänk om allt du behöver göra att är att vända blicken inåt. Åka med i dina andetag och vara med det som är?

Varje gång jag åker med i ett andningsvarv är det som en present till mig själv. Det är som att andetaget jublar när jag riktar min uppmärksamhet mot det. Jublar över att äntligen bli upptäckt – lite som ett barn som blir hittad i en kurragömmalek efter att ha väntat och väntat och väntat under den där soffan i sällskap av dammråttor och gamla popcorn.

Vill du prova? Du behöver inte göra nåt speciellt med andetaget. Inte ändra. Inte förbättra, göra annorlunda, fixa till. Du kan bara veta om att det finns där. Just den här inandningen och den här utandningen. Åka med i den där tålmodiga kantlösa rörelsen som är dina andetag. Ett efter ett, en liten stund i ditt eget sällskap. Och se hur det är för dig. I just det här andetaget.

Ta hand om dig!

Karin