September får mig alltid. Det räcker med en nypa av den där höga klara höstluften, en liten glimt av morgonsolen eller en sekund av motorväg på E20 mot Södertälje med morgonsolen i ögonen för att jag ska slungas tillbaka.
Till den där promenaden, den där stunden. Med min pappa. Som mitt i sin sjukdom bar oss alla med sitt lugn och sin tillit till att allt är som det ska. Han var sjuk och skulle dö. Idag. Imorgon. Eller efter lunch. Ingen visste. Och vi gick längs vattnet på en stig som våra fötter under årtionden varit med att trampa upp.
Han gick framför mig i sin på tvären randiga tröja och kepsen på huvudet. Håret i nacken hade blivit lite långt och han gick sakta, var noga med var han satte ner fötterna.
Vi pratade om att det var fint att gå så där. Tillsammans. Han var nöjd med det. Och så bröt jag ihop i en svart flod av sorg. Tanken att det här skulle kunna vara den sista promenaden med min pappa gjorde benen svaga, luften svår att andas och hjärtat alldeles söndervittrat.
Jag kommer ihåg exakt hur vattnet såg ut. Hur det doftade. Hur ont det gjorde där inne. Och mitt i stegen:
-Gråter du igen Karin? Du behöver inte vara ledsen.
-Men jag är inte klar pappa!
-Klar med vad?
-Med dig. Jag går inte med på det här. Du kan inte försvinna. Jag vet inte hur det ska gå utan dig. Mitt liv behöver dig.
-Karin Karin Karin, sa han och stannade upp. Tittade på mig.
-Det är samma.
-Vad då samma?
-Det är samma som vanligt. Det är begär. Du är i begär. Dukha. Du vill ha mer. Du är inte nöjd med vad du har.
-Men hur skulle jag inte vilja ha mer? Jag behöver ju dig!
-Ser du inte vad det gör med dig? Begäret efter mer. Du behöver inte vara ledsen om du är nöjd med vad du redan har. Livet är ett lidande Karin. Och det som orsakar lidandet är begäret. Det vet du ju.
-Men jag behöver ju dig.
-Det kommer bli bra. Du klarar dig. Du kan inte gå omkring och hålla i det här. Det är det som gör ont. Att du inte släpper.
Så sa han. Och där inne hade allt blivit lite lugnare.
Det var som att hela min uppväxt kantad av min pappas vardagsbuddism liksom made sense. Där och då fattade jag nåt. Det blev på riktigt.
Och jag kunde luta mig tillbaka i tanken om att det är inte bara min sorg. Det är inte något som bara händer mig. Det är så här det är.
Det gör ondare att hålla fast i en glödande sten än att släppa den. Det skapar mer sår i dina händer av att hålla i repet som långsamt men stadigt dras ifrån dig, än att släppa det. Och ingen vill ta över dina glödande stenar. Det finns ingen att lämna över den där tampen som orsaker brännsår i dina händer. Stenarna är dina att släppa.
September får mig alltid. Tillbaka till sorgen. Till en plats i mig som fortfarande sörjer. Sörjer och sörjer och sörjer. Jag saknar min pappa. I september gör jag det lite extra.
Men i samma sorg finns en enorm glädje över livet. Och mot det sorgsna svarta lyser den glädjen extra starkt i septembersolen.
Ta hand om er,
Karin
