På väg till jobbet på en isig landsväg i morgonljuset, med rester av morgonen kvar både i form den osvikliga klockan-åtta-stressen inuti och oset av rostmackor i koftan, kom jag att tänka på en berättelse som jag hörde för några år sedan.  Den lyder ungefär så här:

Sagan om piggsvinen

Det var den kallaste vintern nånsin. Flera djur i skogen dog på grund av kylan trots att de byggt in sig i varma bon. Vinden ven och iskylan var obeveklig. En grupp piggsvin såg förskräckta på och bestämde sig för att hålla sig riktigt nära varandra för att både ge och få skydd och värme. Men, deras piggar skavde och stack de som var dem närmast och efter ett tag stod de inte ut med såren de fick av varandra. De bestämde sig för att skilja på sig och att var och en skulle klara sig själv istället, för att slippa skadorna de gett och fått. Långsamt började kylan ta död på dem. Ensamma och kalla väntade de på att försvinna från den här jorden. De insåg att de behövde välja. Valet stod mellan att leva tätt tillsammans, få värme och skydd men också riskera att få sår av varandras piggar, eller att dö. Kloka som de var bestämde de sig för att återigen närma sig varandra och ge varandra den värme som de så väl behövde för att överleva kylan. I varandras skydd och värme lärde de sig att leva med de små såren orsakade av andras närhet. Men den viktigaste lärdomen var den om värmen – att de behövde varandras närhet för att överleva. Den kallaste vintern nånsin. 

Den här berättelsen berör mig. Vi behöver den kärleken som nära, ärliga relationer ger oss. Även om närheten till varandra ibland skapar friktion, skavsår och skrap, så behöver vi varandras värme. Piggsvin eller människa.

Ta hand om dig. Och rör dig i riktning mot de relationer där du både kan ge och ta emot värme i vinterkylan.

Karin

Silkeshanden kring dig själv. Bomullen om hjärtat. Balsamet runt själen. Handen i ryggen som stöttar, håller om och i. Längtar du också efter den?

Tänk om du slutar leta efter den utanför dig själv? Den där varsamheten som håller dig. Tänk om den finns därinne och bara väntar på att få bli sedd? Tänk om allt du behöver göra att är att vända blicken inåt. Åka med i dina andetag och vara med det som är?

Varje gång jag åker med i ett andningsvarv är det som en present till mig själv. Det är som att andetaget jublar när jag riktar min uppmärksamhet mot det. Jublar över att äntligen bli upptäckt – lite som ett barn som blir hittad i en kurragömmalek efter att ha väntat och väntat och väntat under den där soffan i sällskap av dammråttor och gamla popcorn.

Vill du prova? Du behöver inte göra nåt speciellt med andetaget. Inte ändra. Inte förbättra, göra annorlunda, fixa till. Du kan bara veta om att det finns där. Just den här inandningen och den här utandningen. Åka med i den där tålmodiga kantlösa rörelsen som är dina andetag. Ett efter ett, en liten stund i ditt eget sällskap. Och se hur det är för dig. I just det här andetaget.

Ta hand om dig!

Karin

Jag har den ovärderliga lyxen att vara omgiven av en flock av klokingar. Vi har varandra. Finns för varandra. Dag som natt. Ett knapptryck bort. Eller live. Är ärliga och raka med varandra. Inspirerar, irriterar (på ett utvecklande sätt) och backar in i oändligheten. En av de dära klokingarna är Josefine.

Josefine Thunborg är inte bara en engagerad och grym barnmorska. Hon är också en av få som på riktigt får mig att njuta av flås och svett (är annars ytterst bekväm av mig) under sina soma move-pass och en av få som mitt kontrollbehovs-jag kan leda kurs utifrån orden “Det blir vad det blir. Vi kör. Vi kompar varandra.”

Hon har också en sån där gåva med orden. Idag lämnar jag plats åt några sådana. Ord alltså. Av Josefine. Läs dom sakta och låt dom sjunka in. För mig gjorde de skillnad och skapade mening. Och helgplaner med LUST som förtecken!

“Vi kvinnor behöver schyssta till vår inställning gentemot oss själva. Jag tänker på hur många flickor, tjejer och kvinnor som går igenom livet och aldrig är nöjd med det de gör, presterar eller med den de är.

Den hormonella rytmen i en kvinnas liv är ju beyond komplicerad. Pubertet, pms, graviditet, småbarnsår med stress, sömnbrist, mer pms. Förklimakteriet (kanske med tonårsbarn som har sitt…), menopaus. Ja jävlar. Och där står vi, helt amazing, starka, hårt jobbande och schyssta, förutom när det kommer till oss själva. Där är vi ofta krävande och besinningslösa i våra omdömen. 

Tänk om vi skulle vända lite på steken? Börja ha en snällare hållning till oss själva. Våga tysta bruset runt om oss och höra rytmerna i vår egen kropp, de små subtila och lågmälda signalerna som berättar vad vi behöver.

Vi behöver tystnad, ensamhet och tid för att höra det, det som är vi och våra behov. Tänk om vi skulle våga vara med oss själva lite oftare.

Många pratar illa om att ”känna efter för mycket”, jag hatar det uttrycket. Tänk istället att vi är med det som känns, låter oss själva vara i det som känns, känna det som känns.

Hur ska vi annars veta vad vi behöver? Om det aldrig tystnar runt oss hur ska vi då veta vad vi verkligen tänker och känner, hur vi verkligen mår?Tänk om du faktiskt får svar på det du går och undrar om dig själv, från dig själv! 

Jag tror att mångas kvinnokroppar skulle säga till om att sluta leva på sömnunderskott, vilounderskott, kaloriunderskott, naturunderskott, tystnadsunderskott, tårarunderskott, roligtunderskott. Sluta hålla på med alla krav och måsten, späkningar och skit, och börja lyssna till lust. Göra sånt som känns bra.

Varför gör vi inte mer av de grejerna som känns härliga och bra? Sjukt korta liv ju.

Hej kvinna, du rockar. Ta hand om dig idag och resten av ditt liv!” 

Om du vill ha fortsatt inspo från Josefine så hittar du henne på instagram: @josefinethunborg

Tjipp och hej och fin helg på dig!

Karin

Tänk om vi kunde sluta att tänka att det är normalt och förväntat att allt går som det ska? Att våra planer går i lås utan hinder på vägen? 

Vad skulle hända då?

Om vi liksom räknade med att det strulade lite? Både i stort och i smått. Att det hör till att livet jäklas med oss. 

Sjukdomen. Förseningen. De brända bullarna. Relationen som strular. Barnen som tjafsar. Mellanmålet som inte alls blev avocado och frön. Tåget som är sent. Missförståndet som fick dominoeffekt. Tidsoptimismen som gick ut över andra. Soppa-torsken i bilkön. Migränen på konferensen. Magsjuka hundar natten före det där viktiga föredraget/pitchen/intervjun/utbildningen. Ja, ni hajar tror jag.

Vi har så lätt att vilja dröja oss kvar i det som känns härligt och att se det som ett normaltillstånd. Att saker och ting flyter på. Att allt inte är som ovanstående och vi har så lätt att vilja fly undan det som känns bökigt. Human nature I guess. 

Men vad gör det med oss? Jag vet vad det gör med mig. Jag blir mindre levande. Jag blir instängd och snärjd om jag lever idén om att det ska vara så fantastiskt hela tiden. Då blir motgången som vägg att smälla in i. Istället för att bara vara en detour eller ett väggupp.

Ikväll tänker jag på att det är viktigt att ge sig själv rättvisa. En rättvisa som kan vara att ge plats åt det som skaver. Och att ge plats för det som känns underbart. Att både se det som känns bra och det som känns mindre bra. Först då får vi hela bilden och kan skifta perspektiv. Från det ena till det andra. Om och om igen.

Och vi ser att livet är en möjlighet till en dans som ibland är finstämd och ibland bananas. Upp och ner, fram och tillbaka. Och att vi där i den där dansen har möjlighet att upptäcka vår egen rytm, vår egen takt och våra egna steg.

Peace out,

Karin

Jösses vad jag skulle samla. Om jag var ett litet djur som bodde i en stor skog. Om hösten var här och vinterkylan började göra sig påmind. Oh my, vad jag skulle samla. Jag skulle samla så sjukt mycket nötter, kottar och vad nu ett litet djur som jag skulle behöva under vintermånaderna, där i mitt lilla bo fullt av fluff.

Men nu är jag inte ett litet djur som bor i en stor skog. Jag är en människa. En mamma, en fru, en syster, en dotter, en vän, en kollega, ett bollplank, ett pms-monster och en massa annat. Som bor i ett hus. Och jag bor i en värld där vi inte liksom kan gå i ide och fluffa in oss om vintern. Men. Vi kan förbereda oss för det där karga, mörka, vintriga som är på väg, på andra sätt.

Istället för att samla nötter och fluffa till mitt bo, så samlar jag på det jag vet att jag behöver under den mörka tiden på året.

Jag tar reda på vad jag behöver. Inte bara för att funka och må fint just nu, utan för att skapa stabilitet och ge mig själv schysst förutsättningar för ett vinterhalvår i balans. För jag har lite svårt för mörkret. Och vill egentligen helst gå i ide.

Jag gör mig en lista. Både en på papper och en mental. En lista där jag får ner vad jag behöver. Och så ser jag till att börja vintra mig själv på olika sätt.

Just nu ser listan ut så här:

Daglig yogapractice – den är så här i yintider, långsamt, inkännande och rund till sin form. Fem minuter eller längre. Men den händer.

Morgon-pranayama – enkla andningsövningar i sängen för att vakna till inifrån och inte genom att få skrämselhicka av ett kallt sovrumsgolv.

Varm mat – massor med varm mat. Kryddig, rund och go.

Natur – jag har sån tur att mina två pälsterapeuter kräver sina timmars utevistelse varje dag. Den ger mig, förutom frisk luft och rörelse, också en påminnelse om att allt är i förändring.

Familj – sist men inte minst viktigt: min fina, knäppa, underbara familj. Den är både liten och stor. Med och utan blodsband. Jag ser till att se om den. Och att vara i den. Det är nog mitt substitut för ett fluffigt vinterbo.

Hur gör du för att förbereda dig inför vintern? Vad behöver du?

Fluffiga vinterboande hälsningar (och några nötter),

Karin