Att förbereda inför kommande barnyogaledarutbildning. Det är lite som att packa väskan till förlossningen. Eller nja. Nej. Njo. Jo. Faktiskt. Lite likt ändå. I alla fall om vi pratar om att packa väskan med den där sprittande förväntan, inför det som väntar, i kroppen. Och att vara så in i bängen nyfiken på  människorna jag kommer att möta. Det är likt förlossningsväskepackandet. Faktiskt.

Så. Jag laddar väskan med nytryckt kursmaterial, magiskt klingande Zaphir shantis, sagolika ljusyktor, yogande grodor och annat som deltagarna kan inspireras av. Och läser utvärderingen från förra omgången. Myser och ler inuti.

“Teori och praktik samtidigt! Kompendiet som hjälpmedel från start. Proffsigt och personligt. Avslappnat och genuint. Känns på riktigt. Bra att vi fick prova på det riktiga materialet. Högt i tak och tillåtande miljö. Inspirerande.”

“En fantastiskt kunnig och varm ledare. Metoden presenteras konkret. Yogans bakgrund var bra att också få ta del av. Underbara dagar och meditationer också!”

“Härligt och mysigt. Tack Karin. Så enkel och härlig och ser oss alla och älskar sitt jobb!”

Som jag längtar efter att träffa ett nytt gäng engagerade och entusiastiska barnyogaledare to be! Det är en rackarns ynnest att få vara utbildare och med på deras resa mot att dela yoga med det viktigaste vi har – allas våra barn!

Vill du hänga med? Än finns det några platser kvar!

https://barnyoga.com/utbildningstillfallen/barnyoga-goteborg-6-7-april-2019/

ps. Du har väl läst artikeln i senaste numret av Yogaworld där Angelica Henriksson, grundaren och superkvinnan bakom http://barnyoga.com berättar om hur hon verkar för att sprida yoga för barn och unga?

Peace out,

Karin

Det här andetaget. En sån dag idag. Där just det här andetaget får spela roll.

En sån där dag när insidan känns som ett skavsår och skrattrynkorna ligger slumrande i de yttre ögonvrårna. En sån där dag när hjärtat liksom frusit fast bakom bröstbenet och ögonen känns trötta.

Till dig som har såna dagar ibland. Som  är som jag ibland. Som dippar. Som kämpar. Som vill men inte förmår. Som är bedövad av ingenting och allt.

-Tänk om din absolut viktigaste uppgift just nu, är att ta emot just det här andetaget?

Och det här. 

Och det här. 

Det kan faktiskt vara så att just den handlingen är livsviktig.

Så. Andas. Låt det här andetaget spela roll. Vara viktigt.

Andas. Och vet att det blir annorlunda. För det blir det. Andas. Och var med när det vänder.

När inandning övergår till utandning. När isen inuti släpper. När utandningen ger plats åt en inandning. Som hittar plats. Utrymme. Rymd. Till hjärtat att slå och långsamt smälta isen som hållit det stilla.

Just det här andetaget. Låt det få spela roll.

Peace out,

Karin

I marsnumret av tidningen Yogaworld, som kom ut idag, skrivs och tipsas det om detta med yogaföretagande. Här kommer mina tankar kring det! 

För mig innebär yoga-företagande att hitta en balans mellan strävan och tillit, mellan att tro som tusan och tvivla med magont. Men mest av allt handlar det om att våga!

• Våga driva det du tror på. Rikta dig mot en speciell målgrupp, erbjud en viss typ av events eller kurser. Våga sätta din prägel på det du gör.

• Våga gå på magkänsla och var lite weird. Roliga, oväntade och stora saker har hänt när jag släppt taget om vad som är norm och förväntat beteende och gått på vad som känts rätt i stunden.

• Våga stå för dina starka sidor och det du är grym på. Att vara ärlig mot sig själv översätts ofta med att våga se våra svagheter och brister. Och det är en viktigt del i all utveckling så klart. Men minst lika viktigt är att vara ärlig mot dig själv och se dina styrkor! Du vet att du har kvaliteter och det vore ett svek mot dig själv att inte ibland kliva fram, höja hjärtat och ta plats i solen! Och när du vet vad du är bra på – in med hela rumpan i det du gör!

• Våga vara nära andra människor. För att jag ska våga allt ovanstående, vet jag att jag behöver mina Wing Women, som grundar mig och som blåser luft under mina vingar. Som vet min intention. Som känner mig. Som har sett mig fulgråta, skratta, powerposa och vara trött som en mört. Som kan ifrågasätta och fira framgång med samma snälla avsikt.
• Och till sist. Kika på bilden nedan så förstår du vikten av att våga fråga: En fd chef och kollega i skolvärlden öppnade en surfskola i Portugal och jag bokade in mig på en surfvecka. Jag frågade på vinst och förlust om han inte ville ordna en yoga-surfresa. Det ville han. Så. Våga fråga! Du behöver fråga för att få ett ja!

Sun-set yoga på en klippavsats i Baleal, Portugal, förevigad av fabulösa fotografen Anders Myrdahl. Om du undrar över vad det kan vara för fint surfcamp, så är det Magnus & Friends du ska googla på! 

Peace out,

Karin

Jag finner stort nöje i att planera mina klasser. Jag gillar att binda ihop vinyasaflöden eller yinstillhet med ett tema, en tanke eller ett budskap. Ofta håller jag mig till planen. Ibland inte. Det senare, av lite olika anledningar.

Ikväll var anledningen en avocadokärna. Eller rättare sagt – det som kom upp ur en avocadokärna. 

Inför kvällens klass hade jag planerat lekfulla twister på vårt trygga vinyasaflöde. Temat för kvällen skulle vara nåt i stil med att släppa iden om att veta. Släppa illusionen om att ha kontroll. Och att bara låta kroppen ge positionen det utrymme kroppen är redo för. Och flöda på. Släppa taget. 

Men så drogs ögonen ditåt. Till det där som kom upp ur kärnan. 

Efter månader av väntan (på riktigt månader, jag planterade dem i juli). Förbisprungen av snabbare kärnor och ivrigare stänglar har den här kärnan bara bidat sin tid. Den har myst under jorden. Tagit emot vatten, ljus och värme. Och väntat in rätt läge. Och jag har liksom gett mig den på att ge den tid. Som ett ”Project Patience” här i köket har kärnan stått och sett så där lagom på gång ut, allt medan de andra skjutit i höjden. 

Och så plötsligt händer det. Det växer. Och jag blir så euforiskt påmind om att det inte går att skynda på nånting. 

Den här kärnan blev planterad med sina kärnsyskon i samma jord, har stått i samma fönster, fått lika mycket vatten och ljus som de andra. Och ändå. Det enda denna lilla kärna behövde var tålamod och tid. Det går inte att skynda på nånting. Och det är en jäkla lisa för själen. Det blir när det blir. Kanske. Eller så blir det nåt helt annat. 

Ibland behöver jag påminna mig om det där. Med tålamod. Och tillit. Att det inte går att forcera växande. Inte nånstans går det att tvinga eller dra fram något som behöver tid att mogna. 

Så. Vinyasaklassen ikväll blev något helt annat än det jag tänkt. Det blev en hyllning till tålamodet gentemot oss själva. Tålamodet när det vinglar. Tålamodet med våra begränsningar eller med vårt sinne när vi hamnar i ett jämförande läge. Vi behöver ge oss själva tålamod. Möta oss med tålamod. Svårt som tusan ibland.

Men för en växande avocadokärna, det mest självklara i hela världen.

Peace out,

Karin

ps. Du får med stort tålamod titta jäääääättenoga på kärnan närmast i bild för att kunna urskilja kvällens guru.

Ibland är hemmajobb likställt med SM i prokrastinering. Inte alla dagar. Men vissa. Idag är en sån dag. Huset är tomt på sportlovande barn, hundarna är promenerade, samtalen ringda, tvätten klar och blommorna vattnade. Inget mer som kan göras istället-för det som behöver göras. Det är NU jag behöver koka ner alla puttrande idéer och formulera nåt slags manus till fredagens “Prova-på-mindfulness”-tillfälle www.yogahusetstrangnas.se.

Och vad händer? Jag blir idé -och ordlös. Och jag kommer på mig själv med att sitta här. Och titta på min lilla hund.

Som helt utan agenda bara sitter. Hon lägger märke till det hon lägger märke till, utan att reagera nämnvärt. Hon sitter bekvämt och avspänt. Ser grannens katt smyga omkring i buskarna, spetsar öronen och skärper till blicken, suckar och rättar till sittställningen. Hon följer en bil med blicken, tittar på förbipasserande människor. Blinkar lite förstrött. Byter blickfokus och fortsätter sitt sittande.

Det som skulle få henne att reagera och komma ur sitt sittande skulle vara om det ringde på dörren eller om barnen och mannen kom hem. Av ett “plingplong” eller “hallå!” skulle hon gå från lugn och ro till aktiv handling på en millisekund.

Men just nu tänker hon inte på det. Nu sitter hon här och tittar. Jag tror inte hon ältar att morgonprommisen blev lite kort. Jag tror inte att hon oroar sig över om hon kommer att få plats i sängen i natt. Jag tror inte att hon funderar på om den där lilla spetsen vi mötte i morse tyckte att hon var otrevlig. Eller trevlig. Däremot, är änderna som letar ekollon i trädgården intressanta. Just nu riktas de mörka pepparkornsögonen ditåt.

Den där förmågan. Att sitta, iaktta och vara med det som är. Bilar, grannens katt, änder. Min lilla röda meditationsmästarinna. Jag sätter mig tillrätta. Sluter ögonen och låter det här andetaget spela roll. Ett till. Och ett till. Slås av hur pålitligt mitt andetag är och hur vänligt det tar emot min uppmärksamhet. Det finns alltid där som en reträtt. Och möjlighet till närvaro. Axlarna mjuknar på en utandning. Händerna släpper. Fotsulorna hittar golvet. Och självklart kommer både ett “plingplong” och ett “hallå” och närvaro, lugn och ro byts ut till huset fullt av barn och rasslande tassar.

Men det gör inget. För fredagens “Prova på mindfulness”-tillfälle kommer att vara inspirerat av en liten röd varelse av här och nu. Och det blir alla tiders.

Peace out,

Karin